Dö skivbolag, dö!!

Hittade denna urbra text på Sajia´s hemsida, http://saijamerio.se/


Gå i graven, era förbannade dumma jävla skivbolag!

Och nej, det här riktar sig inte till de små, och kanske nischade, bolagen som kämpar på med entusiasm och övertygelse, ett genuint musikintresse och en ofientlig inställning till ny teknik och nya distributionskanaler.

Det här riktar sig till de stora jättarna. De är fyra till antalet och dominerar världsmarknaden fullständigt. De heter Universal, Sony BMG, EMI och Warner.

Att de är giriga, korkade, konservativa, protektionistiska och teknikfientliga har de visat med all önskvärd tydlighet vid det här laget. Några exempel:

* Warner tar bort all sin musik (med undantag för sina egenupplagda klipp) från Youtube. Hundratusentals videor, på världens största potentiella reklamplats för skapare av ljud/musik och rörlig bild, tystnar.

* Sony BMG m.fl. spärrar sina Youtubevideos för inbäddning. Åter hundratusentals musikbloggar, fansidor och all gratisreklam man kan få via användarpostning på communities - typ Facebook - tystnar och tittaren möts istället av svarta rutor som säger “Embedding disabled by request”.

* Vidare spärrar man klipp beroende på var någonstans i världen användaren sitter. Befinner du dig i “fel” land så möts du istället av texten “This video is not available in your country”. Ursäkta … men 1912 ringde och ville ha tillbaka sina tankebanor. Världen i allmänhet, och internet i synnerhet är idag en global community. Ska vi verkligen, år 2009, kämpa emot detta med näbbar och klor?

* Exakt samma regionsdiskriminering drabbade så nyligen materialet på Spotify - en av de mest lovande och nytänkande tjänsterna för digitalt distribuerad musik. Musiken på våra spellistor tystnade och försvann, för att du befann dig i “fel” land.

Och hur är det med prissättningen?

Ta valfri tonåring med nyköpt mp3-spelare, utrymme typ 120GB. Det skulle kosta denna tonåring 300 000 kr att fylla sin spelare med musik, den lagliga vägen. Trehundratusen spänn!

Och då talar jag om uteslutande digitalt förmedlad musik, köpt via iTunes och motsvarande tjänster.

Skulle man köpa musiken på CD i skivaffären är vi uppe i närmare en halv miljon kronor.

Känns det rimligt?

Det är då man frågar sig: Behöver vi verkligen äga ett givet exemplar av det musikverk vi lyssnar på? Kan det vara så att den affärsmodellen är föråldrad, och vi behöver komma på nya affärsmodeller som är anpassade efter dagens efterfrågan, teknik och kundbeteende?

Istället försöker man kriminalisera tonåringen som inte har 300 000 spänn liggande till övers, och därför fildelar ner sin favoritmusik. Man försöker lagstifta bort en teknikutveckling. Man försöker lagstifta fram nytt liv i en affärsmodell som inte längre är hållbar.

Men artisten då?

En gång i världen var det magiska skivkontraktet det mest åtråvärda en aspirerande artist kunde föreställa sig. För musikstudios var superdyra att hyra, och intergalaktiskt dyra att bygga. Att distribuera sin platta över världen var i princip omöjligt utan skivbolagens hjälp.

Idag kan en artist eller producent spela in en platta på en laptop. Och för ett par hundringar kan man få den publicerad på iTunes, Amazon och andra digitala musiktjänster. Att få ut den på Myspace, Youtube och via torrents kostar ingenting.

Men artister behöver ju promotas! Göras reklam för! Sånt kostar massor!

Fast behöver de det? I massor med år har ni haft makten att bestämma vem som får skrika högst och sälja bäst. Och vi förstår att det svider som fan att tvingas släppa ifrån sig den makten. Men är det inte egentligen så att bra musik hittar sin publik ändå? I synnerhet om den inte längre kostar 300 000 kr.

Kontentan är att upphovsmän och artister faktiskt klarar sig utan er, även fast många i det gamla gardet känner sig som nyfödda kalvar - oerfarna, rädda och skrikandes efter hjälp och återgång till gamla tider. Men de reder sig nog de också, så småningom.

Så sorry, men er tid är förbi. Och det är inte ett dugg synd om er. Ert erbjudande är inte längre attraktivt för oss kunder. Så, såvida ni inte tänkt bli en bransch som lever på skadestånd.
/Anders, http://www.vemihelvete.se/